37 år gammal bestämde sig Karina Aspeflo för att bli sjuksköterska. Tidigare hade hon jobbat som butikssäljare och uppskattat kontakten med människor, men det var ändå något som saknades. Det har hon hittat nu, på sitt nya jobb sedan knappt två år.

– När jag ser tillbaka var det kanske en slump som gjorde att mitt liv förändrades så här positivt. Jag har alltid gillat teknik och data. När jag privat ”snubblade” över ett dataprojekt för guidning av patienter med bröstcancer kom jag i kontakt med vården under en tid. Här kände jag att detta nog var något för mig.  

Sagt och gjort. Karina sökte till sjuksköterskeutbildningen och kom in. Tre år senare var hon färdig och hade då även genomgått 45 veckors praktik.  

– Jag var jättesugen på att jobba, men också ”skräckslagen” av att nu behöva stå för mina egna beslut. På praktiken hade man ju aldrig det fulla ansvaret. Men det gick fantastiskt bra. Efter en kort inkörning där jag gick parallellt var det dags, rakt in i hetluften. Då lärde jag mig att man inte måste kunna allt och ingen förväntar sig det heller. Och det finns alltid någon att fråga.  Karina började på Varbergs sjukhus avdelning för allmänkirurgi. Här hanterar man det mesta som inte är ortopedi, exempelvis tarmkirurgi, akutkirurgi och magsår. ­ 

– Jag ville jobba på kirurgen. Det är mycket teknik, det går undan och det är utvecklande. Det passar mig. Nu har jag flyttat över till avdelningen bredvid och arbetar med palliativ vård, alltså vård av patienter i livets slutskede. Dessa patienter återkommer ofta över tiden, allteftersom deras tillstånd försämras, vilket innebär en helt annan relation till patienten och inte minst de anhöriga. Och även om man naturligtvis kan uppleva stunder av maktlöshet, så överväger det positiva kraftigt. ­ 

– Du kan som sköterska göra så mycket och jobbet är fruktansvärt belönande. Vill man ha ett omväxlande jobb som ger mycket tillbaka är detta verkligen rätt.